#3
Hej alla nya ansikten ☺️
Denna helgen som var, såg jag för en gång skull framemot lite, då vi alla i familjen nästan var helt friska och kunde njuta av en helg tillsammans när alla är lediga, men runt sex tiden i fredags så började jag känna av nacken började hårdna mer och mer och jag gjorde allt som brukar underlätta, la mej även i den skitfula soffan som brukar göra underverk för min nacke, men när kvällen kom så kände jag att detta bådar inte gott "man har sina tecken när smärtan slår till" och det var precis vad den gjorde och dessutom värre än någonsin, började med att ta en liten mildare tablett med morfinbaserat men efter ett par timmar så kände jag att värken var nästan på topp så jag hasade mig till sängen, det var som någon bara bestämt sig, att nu skall Elvis få känna på vad riktig smärta är, inte den han brukar bli utslagen utav, utan den värsta tänkbara sorten, jag försökte ligga, i alla möjliga ställningar å vinklar med nacken men smärtan bara exalterade så jag fick ta en morfin baserad till, försökte härda ut en timme men tillslut så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, hjälpte varken att ligga,sitta,stå,sätta tryck mot musklerna eller försöka massera allt vad jag orkade, tårarna bara rann, kändes som nu är stunden kommen, jag klarar inte mycket mer, så harklade fram några ord till sambon så hon fick hämta några stesolid som jag försökte svälja och ytterligare vänta, då jag inte vill råka ut för en för giftning av något slag, men natten kom och smärtan blev som värst och sambon frågade om hon skulle ringa ambulans, men jag sa att sist gång jag åkte in så blev jag bara liggandes på ett rum med några Ipren till tidig morgon då jag själv skrev ut mig och åkte hem, jag har fruktansvärt svårt för minsta ljud"alla ljud skriks i huvudet" och ni vet hur livat det är på ett sjukhus så det var inget alternativ, så jag bad henne ge mig två stesolid till och hoppas jag kan somna, gick någon timme, minns inte vad klockan var men somnade gjorde jag. Jag sov tills grabben vaknade runt sju-åtta tiden, då tog jag mig ut till den dära skit fula soffan och la mig för att vila, men däckade totalt, barnen hade lekt hela dagen i huset även i samma rum som den soffan jag låg i, dom lagade och åt även middag utan att jag vaknade till liv, jag vaknade först vid halv åtta på kvällen när grabben skulle lägga sig för natten, så jag gick upp, tog ett glas dricka och följde med grabben in så han kunde somna, så tänkte jag att nu har jag ju sovit mängder så kanske kunde se en film, men väl när grabben somnade så somnade jag med, sov igenom hela lördagen bland liv och rörelse.
Igår när jag vaknade så kände jag av nacken började igen så tog en tablett men låg nästan hela dagen och somnade när grabben la sig, idag måndag så vaknade jag när alla skulle till dagis,skola,jobbet men låg kvar i sängen och somnade om, men vaknade vid nio på förmiddagen, så gick upp och tog mig en kopp kaffe, ingen energi alls men jag tog mig upp...
Jag tänker nu för mig själv, så mycket man har läst om dessa diagnoser och alla dom personer som har samma diagnoser som till slut blivit helt sängliggande helt hjälplösa, en inre panik har nu slått till, jag måste lösa denna för mig overkliga summan för operationen, för den måste jag göra, och det inom väldigt snar framtid, för alla dessa tecken med mitt mående så vet jag hur detta kommer att sluta, och jag vägrar att misslyckas, låg halva natten och höll min son i handen medans han sov och tårarna bara rann, ja jag kan inte beskriva med ord eller något, känns som livet är på väg att ge upp, att min tid snart är kommen, men jag vägrar, vill inte släppa dom få jag älskar så oerhört mycket, finns inga ord som kan beskriva den gränslösa kärleken, eller den smärtan...
Jag ber inte om flera miljoner eller en dyr båt eller en resa osv, det enda jag önskar, är att överleva , och finns bara ett enda alternativ som tyvärr innebär denna kostsamma operationen, och utan hjälp och stöd av svenska folket, så vet jag inte hur jag skall lyckas att berätta för mina barn...
Jag kommer skriva mer så snart jag orkar och klarar av att se alla tangenter och slipper alla blixtar i huvudet.
Jag tackar för alla ni som hittills har bidraget, känns i hela mitt hjärta skall ni veta ❤️
Trodde aldrig någon skulle bry sig om mig och hur jag mår.
Ta väl hand om er nära och kära.
Elvis
PS bilden på den skitfula men ack så underbara soffan.
http://thelastroad.blogg.se